Det går bra nu! Eller?

Just nu är det en hektisk tid för mig och många med mig. Jag gillar ju också när det händer en del och dagarna ser olika ut. Till en viss gräns. Efter den går det utför, sakta eller snabbt och lömskt. När jag inte har kontroll och kan lägga upp mitt schema, när jobbsaker kastas över mig och jag inte alltid kan sortera och välja vad jag ska göra och i vilken ände jag ska börja.

Tidigare var mitt mönster att äta något sött och jobba på. En stor chockladkaka är kanon middag; smidigt, snabbt och gott. Eller? Kräver ingen planering eller matlagningstid iallafall, det var bra. Eller? Jag lurade mig själv att kroppen behövde det där söta, den där energin som är så accepterad i samhället men egentligen är förödande. För alla säkert men ännu mer för mig som har en beroendesjukdom.

Så vad kan jag göra istället? Istället för att ta på mig offerkoftan och tycka synd om mig själv och skylla på alla andra och alla omständigheter till att det blev såhär tjockt i kalendern just nu. Att jag hade glömt ett jobbuppdrag, att en lansering kom tidigare än jag räknat med, att sommarpersonalen ska introduceras. Allt sådant som jag inte alltid kan styra över. Och det är inte heller alltid säkert att jag även om jag kan styra över det har gjort det på ett bra sätt. Ibland när jag ska göra något svårt tar det emot att börja, att komma igång. Är det ställtid som Bodil Jönsson pratar om i sin fina bok Tio tankar om tid? Kanske. Detta fenomen har dock blivit avsevärt mycket bättre sedan jag gjorde min livsstilsförändring i november. När jag hade gjort Sugar testet och satt och grät i bilen när jag fått beskedet att jag inte hade skadligt bruk, som jag trodde, utan ett beroende. Då kändes det tungt och väldigt orättvist, varför just jag? Då var det nog min röda hund som pratade tänker jag nu.

För nu går det överlag så mycket bättre med allt. Fördelarna är så mycket fler och större än jag tänkt. Så mycket att jag själv blir förvånad då och då. Till exempel över hur mycket ork jag har, att jag kan vända tankesituationer och ta jobbiga situationer och att jag har mycket lättare att ta tag i surdegar och bara göra! Det är så mycket skönare efteråt än att dra på det.

Men det är just där och då det också gäller att se upp. Att inte köra på när jag tycker att det flyter på och jag hinner och orkar ALLT, för där jag har en stor riskfaktor. Risken för att för att det rullar på för snabbt och jag vill spara tid, hoppa över de viktiga dagliga rutinerna. Genom att äta när jag lagar mat, stå upp och äta och tidigare när jag var i beroendet då åt jag nästan alltid i bilen för att spara tid. Jag behöver vara vaksam på att inte gå och lägga mig för sent för att jag jobbar så bra på kvällen, så att jag får sova för lite. Då håller jag på att glömma bort att jag har en beoroendesjukdom som behöver skötas om. Även när vardagen till synes rullar på bra. Det är när jag börjar bli irriterad till och med på hunden som egentligen är en fin oxytocin tillförsel och glädjekälla och ger mig den nyttiga motionen. Jag andas knappt och försöker jaga tid. Och ju mer jag jagar desto mindre tid känns det som jag har. Ingenting känns kul och inte ens en härlig vårdag ”hjälper”. De negativa tankarna kidnappar mig.

Det är där och då jag behöver stanna upp. Fylla på rätt krafter. Ringa en sockersyster, läsa på forum, eller läsa en bok i ämnet, erkänna att jag behöver vila, skriva ner vad jag är tacksam över och vad jag är stolt över. Det är enkla men väldigt kraftfulla verktyg. Som beroende är vi ofta mera hudlösa eftersom vi inte dövar våra känslor med socker utan behöver ”deala” med dem. Vad står det här för, hur kan jag tänka och göra nu? Vi behöver hitta lösningar. Ofta har vi även en hög sensitiv personlighet, vilket innebär att vi kanske inte alltid orkar lika mycket som ”alla andra” då vi sorterar och tar in så mycket mer intryck. Att kunna känna att detta inte är något fel eller brist. Att kunna känna det är ok, jag är bra ändå och verkligen känna den där självmedkänslan som så lätt försvinner i stressade lägen.

cof
Rikta antennerna mot de små miraklena i naturen!

För mig känns det hjälpande att se de lilla, de små tecknen. Den fina lilla blomknoppen, rabarbersjälken som börjar växa, den lilla nyckelpigan på bladet. Och verkligen lyssna på fågelsången och ljuta av häggens härliga lukt. Stanna upp. Andras.  Höja armarna mot skyn och ta ett långt, skönt och djupt andetag. Göra Feldenkraisövningar som ger så mycket men jag strunar i när det rullar på för fort. Tänka på tankarnas makt. Låtsas som jag har tid och att jag har tillit till att jag hinner, förhoppningsvis kan jag snart också lite lättare tänka att någon högre makt hjälper mig. Jag behöver inte klara allt själv.

Så jag tar en morgonpromenad med hunden upp i skogen bakom huset och lyssnar på fågelsången och funderar på hur mycket vatten som får plats i daggåpans lilla ”pool” och känner sakta att det tunga oket så smått börjar försvinna. Trots det var nära att jag ville släppa efter för sjukdomen och äta drogmat så gick det bra den här gången, jag kunde stanna upp och vända åt rätt håll och jag försöker känna stolthet för att jag gjorde det. Och det är inte verkligen inte värt det, jag känner och vet det, att falla för frestelsen som dyker upp i dessa lägen av stress. Utan ta en dag i taget (som Ebba så fint skrev om) och unna (som Sandra målande skrivit om) mig att göra mina olika friskhetsövningar varje dag. Och nu när jag tänker på det så är maj en rätt härlig årstid trots allt 🙂

”Show yourself a little love everyday, you deserve it!”

Fint citat som fått följa med från den underbara Sockerkursen jag gått!

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s