Handlingsplan – att säga ja till sig själv

Första lite längre resan avklarad. Bestående av 2 dagars båtresa och 2 dagar hemma hos familjen. Förberedelserna började redan i måndags förra veckan och vi åkte i torsdags.

Alla vet ju vad som finns att äta på en Finlandsfärja. Inte så mycket för en sockerberoende i alla fall, så hur gör man då? Det är här förberedelserna och handlingsplanen kommer in för att du skall ha en möjlighet till en abstinent resa. Det är inte bara det att man inte skall få i sig någonting som triggar igång hela systemet man skall även orka stå emot alla frestelser och då är det viktigaste för mig att inte gå hungrig!

Jag inhandlade världens gulligaste och smidigaste kylväska, fyllde den med ägg, rökt lax, tomat, gurka och ost med hög fetthalt. Viktigt att tänka på är att rätt fett gör hjärnan nöjd och mättnadskänslan ökar. På båten fanns en restaurang som serverade lite ”finare” mat, där är det även lättare att få en hel abstinent måltid. Det fick jag med lite ”vara jobbig” upplevelse. På sockerskolan lärde vi oss att säga ja till oss själva det var exakt det jag gjorde vid detta tillfälle. Att våga be om någonting som är bra för en själv även om man har en grinig självkritiserande sak på axeln som säger att man är jobbig och skall skämmas. Det har gått 4 månader och känslan har absolut blivit bättre men det finns saker att fortsätta jobba på. Att inse och känna att man är värd att må bra och att orka kämpa för det oavsett motgångarna är långt ifrån så självklart som det borde vara. Där satt jag en torsdagskväll, åt lammracks och njöt av att säga ja till mig själv!

Och exakt detta har jag fått öva på hela helgen, att säga ja till mig själv genom att motstå frestelser, ta emot förnekelser, meningslösa förklaringar som inte får något fäste, stå på mig och ha tillit till processen. En otroligt bra övning som måste genomföras om man vill ha kontroll på sitt liv och inte ge kontrollen till sjukdomen. Jag måste lära mig att leva och komma ut även om det är omständigt de första gångerna. Det kändes ganska enkelt när man var mitt uppe i allting, det är när man börjar slappna av som man känner hur mycket det har tagit på krafterna.

Jag hade packat med mig lax, ägg och grönsaker även på hemvägen men den trötthet som kröp sig på efter allting visade sig i irritation, hopplöshet och utmattning. Och jag hade sån otur på hemresan! Fanns inte en yoghurt som inte var smaksatt (inte innehöll socker). Skulle käka scampi till lunch/middag eftersom det var den rätten som jag kunde beställa in rakt av, tror ni inte att fisket hade varit dåligt och dom hade inga scampin! Förklarade att jag inte tål socker, stärkelse eller gluten. Beställde en fläskfilé istället utan pommes, då vart hon förvånad för att pommes innehåller ju inte gluten. nej men stärkelse eftersom den är gjord på potatis!! hade jag lust att säga. Tackade bara snällt nej till pommes istället.

På något sätt hade jag kunnat förutse hur trött jag skulle bli eftersom jag hade tagit ledigt dagen efter. Vi kom hem sent på söndagen så matlagningen som alltid görs på söndagar visste jag att inte skulle bli av och jag visste att jag skulle vara trött. Matlagningen gjordes igår (måndag) för hela veckan, samlade energi ute i solen med en väninna och vaknade utvilad i morse för att gå på ett spinning pass 06:30. Sen small det till igen, världens huvudvärk och trötthet slog på. Energin som jag hade på passet var som bortblåst. Hade jag varit piggare om jag inte hade gått på passet? Jag tror faktiskt inte det och hade jag varit det några timmar efter så hade det inte varit bättre i längden.

Detta är fasit i efterhand, att säga ja till sig själv är A och O oberoende om du kämpar med en sjukdom eller inte. Säger du aldrig ja till dig själv och bara finner dig i livet för att det är bekvämt eller säger ja till andra så styr du ju inte ditt liv själv.

 

Annonser

Att unna sig men vad är det vi unnar oss egentligen?

​Sitter på en båt mellan Stockholm och åbo. Jag har gjort denna resa några gånger och varje gång har tanken på att unna sig dykt upp. Varför?? ”Nu skall jag ta ett glas vin för att slappna av”, ”Nu får jag köpa hur mycket godis som helt för det är tillåtet när man åker på denna resa”.

Idag kan jag inte det på grund av beroendesjukdom och det känns otroligt ensamt och sorligt, bara för att jag inte kan gå in i taxfree, köpa så mycket mat jag kan bära och trycka i mig det i hytten.
Ensamheten är så otroligt mycket jobbigare än sötsuget och suget efter alkohol.

”Maten är bara 10% av beroendet” I början av behandlingen förstod jag inte vad som menades eftersom maten var ju ALLT! Nu undrar jag om maten verkligen är 10%, tycker det låter mycket..

”Man måste kunna unna sig”, ”Det är friskt att unna sig”, ”Det är hälsosamt att unna sig”. I 90 % av fallen så syftar man här på mat, sötsaker och alkohol. Jag hör ofta människor i min omgivning säga i helgen skall jag unna mig ett glas vin, nu har jag gått den här rundan och varit så otroligt duktig så jag är värd att unna mig en påse chips och en öl. Fredagsmyset är att unna sig i slutet på veckan och att en hård arbetsvecka är slut.
Men vad är det egentligen vi unnar oss?
Jag skulle säga att det bara är begäret vi unnar. Vi unnar ju inte våra kroppar detta eftersom dom mår otroligt mycket sämre när vi unnar oss sötsaker och alkohol. Vi planerar att vila och samla kraft över helgen med 1 vinflaska, en platta öl, chips, godis och lite socker marinerade nötter. Men med den stressen som blir i kroppen av detta blir effekten precis tvärtom! Även jag har tänk såhär i 25 år ungefär utan att fundera över vad egentligen unna sig betyder, vad är det jag unnar mig och varför?
Nu tänker jag istället: att unna sig är att göra  någonting som får kroppen att må bra, istället för tvärtom. Exempel på saker jag unnar mig är, massage, en promenad, cykeltur, en timme i solen, läsa en bok etc. Men det är inte helt lätt att byta ut något man unnat sig hela livet mot något där man måste slappna av, kunna njuta av ensamheten utan att bedöva den för att kunna slappna av. Att umgås med sig själv istället för maten är väldigt mycket svårare. Vi med beroendepersonligheter är otroligt bra på att trycka ner oss själva och kritisera oss själva. Nu skall vi börja umgås med oss själva och unna oss saker som får kroppen att må bra för att vi är värda det :O WHAAAAT?? Därför är det svårt i början att få samma ”unna sig effekt” av t.ex. en massage som av alkoholen eller maten. MEN det går!! ”Fake it til you make it” 😉

Triggers!

psychological-trigger-300x200

Jag och mina systrar diskuterar ofta triggers. Vad är då detta? Ofta är det mat, olika sötsaker m.m. men det kan även vara dofter, syn, kombinationer och konsistenser. En trigger är någonting som triggar igång våran beroendehjärna. Sötsaker, saltigt, knaprigt, salt och fett tillsammans, när man har handlat och är tvungen att gå förbi sötsakerna till kassan är det synen som triggar, hudkrämer med vissa dofter, doftljus, plock mat, tidningar innehållande mat är en trigger för många för att inte tala om alla substitut!

Det kan vara oerhört svårt att veta vad som är en trigger för en själv och hur den uttrycker sig i kropp och hjärna. Ett tecken som sker hos mig är att hjärnan börjar spinna, från att varit i balans och lugn och ro så känns det som om man har kopplat in högspänning i hjärnan och energin exploderar. Detta tecken blir tydligare nu när jag varit utan sockret i 4 månader, förut fick man ju denna känsla varje dag och den blev inte alls lika stark. Idag när jag får någonting på tungan som är kolhydratrikt eller innehåller socker utan att jag uppmärksammat det innan det åkt in i munnen (kan vara en sås, en bit lax som är sockrad (ja det finns!!) eller något annat) så hinner jag uppfatta att detta skall jag inte ha just för att hjärnan skickar så starka signaler. Ett annat tecken är att jag måste ha mer, det räcker inte med den biten jag tänkte äta utan jag måste ha mer och mer och det finns inget stop, reagerar jag såhär så är det inte bra för mig. ”det är bara att sluta” det värsta uttrycket jag och mina sockersystrar vet!! Nej det är inte bara att sluta och att vara sockerberoende har ingenting med karaktär att göra, det är en hjärnsjukdom med dödligt utfall om denna inte behandlas varje dag.

En trigger kan också vara en person, ett syskon, en vän, familj etc. Vissa vänner har vi omedvetet valt att umgås med för att dom gillar att äta tillsammans med oss, att unna sig mat och att äta sött och gott. Ett annat ord man använder är medberoende. Nu blir det direkt ett steg jobbigare… om vi inte kan umgås med dessa personer utan att triggas av att äta (är vanligare än vad man vågar hoppas på) så kommer vi behöva ta ett beslut om det är värt att riskera våra liv. En narkoman kan ju absolut inte umgås med narkomaner. Exakt samma är det för oss, det svåra är att vi inte kan sluta äta mat och då blir detta tecken något suddigt för oss att se och förstå.

Vi behöver personer i våran omgivning som stöttar oss, inte triggar oss, som accepterar våran sjukdom. Jag brukar säga: ”Jag kräver inte att du förstår (eftersom det är helt omöjligt för en person som inte är/har varit i samma situation) men jag kräver respekt och acceptans”.

När paniktåget går

Vi har alla olika stunder i våra liv och situationer som påverkar när vårat paniktåg rullar iväg. Det tuffar inte på lite i början utan sätter fart på en gång 500 km/h minst!! Det är väl det som är panik…

När jag får mitt paniktåg gör det ont i HELA kroppen och det är bara flykt som känns som det enda rätta men ju mer man flyr desto större känsla av att vara inlåst. Konstigt det där.. Vissa gånger kommer besvikelsen oftast över något som du försökt påverka men som du egentligen inte kan styra fullt ut. Besvikelsen över att man har blivit lovat någonting men som aldrig blir som man tänkt gång på gång. För mig skapar detta alltid en stress i kroppen som kan bli ohanterligt. Förr åt jag på känslan, det är så vi sockerberoende gör när vi möter något obehagligt. Vi äter på känslan tills den är borta och lite till.

Så… hur gör man om man ätit på känslorna hela livet och nu helt plötsligt skall hantera dom utan mat?? Det krävs träning, rätt andning och verktyg för att det skall fungera och det är inte lätt. Dom flesta gånger har ett samtal till en syster varit min räddning. Idag är räddningen frisk luft, djupa andetag och en kompis som precis råkade höra av sig inte för att prata om känslan och göda den ännu mer utan för att prata om något helt annat och låta känslan vara där den är och som den är. ”Acceptera att den finns men lyd den inte” är mitt favorituttryck.

Jag kan nu i efterhand se att för mig så byggs detta upp av 3 riskfaktorer. Först paniken (1) som skapar stressen (2) och till sist flykten (3). Dom är starka och sker på bara några sekunder. Skulle kunna uppskatta att reaktionstiden från 1-3 Är ungefär 5 sekunder. Där det är 1 sekunder mellan 1 och 2. Det finns alltså inte en möjlighet att hinna reagera om man inte vet vad man skall göra i situationen från första början. Det tar mellan 5-15 sekunder innan jag har stoppat någonting i munnen utan att jag har fattat det själv om jag inte har en handlingsplan för just denna STORA riskfaktor. 

Mer om handlingsplan kommer i ett senare inlägg 🙂

Gonatt!